Jag kan


Jag har kommit på att något som motiverar mig när uppgivenheten sköljer över en, är att fokusera på saker som man vet om att man kan och som man är stolt över att ha klarat av. Jag har till exempel ofta känt att det är lönlöst för mig att försöka gå ned i vikt eftersom jag är sockerberoende och har "tjockisgener" (min mamma, pappa, farmor, faster, gammelmorfar och båda mina mostrar är alla mer eller mindre överviktiga), vilket jag då har upplevt måste vara mycket starkare än vad jag är - men så vet jag också att de flesta i min släkt har någon form av nikotinberoende. Trots det klarar jag av att feströka flera dagar i rad utan att fastna. Likaså har vi tyvärr en del alkolism i släkten, men även där vet jag ju att jag klarar av att dricka och sätta stopp när det behövs. Jag kan utan problem säga nej till mig själv.

Med andra ord så kan jag ta upp andra lägen där jag känner mig stark och trygg i mig själv, för att peppa mig själv till att förstå att det förstås även kan gälla viktminskningen. Att jag minsann klarar av det med om jag bara lägger manken till och håller samma diciplin där som jag klarar av att göra i andra lägen. Sen om det är stolthet över att ha pluggat klart till tentan i tid, eller att man motstod frestelsen att vara otrogen med den där heta grabben på solsemestern, spelar egentligen ingen större roll. Det viktiga är bara att inse att man kan vara stark och att man genom det får lite extra tilltro till sig själv när man för stunden råkar ha bristvara på sådant.

Allt blir så mycket enklare då :-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0