En bild säger mer än...
55,4 vs. 102,1 kg
GALET!
Extrahud & gamla ärr
Jag tänkte att det kanske kunde passa att slänga in ett par bilder som visar hur det har gått med min hud - att gå ned över 46 kilo på mindre än ett år lämnar trots allt sina spår. Liksom att ha varit överviktig i hela sitt liv. Bristningar försvinner tyvärr inte bara för att de extra kilon som en gång har skapat dem försvinner och hur pass bra huden drar ihop sig är, vad jag har förstått, väldigt inviduellt. Det oroade mig lite när jag påbörjade den här resan eftersom jag bara kunde gissa hur resultatet skulle bli, men då jag aldrig har haft några förhoppningar om att få en snygg kropp så visste jag ändå att jag skulle värdera viktnedgången i sig så högt att jag skulle bli nöjd oavsett. Bara att äntligen få slippa att känna sig fet kändes som den bästa gåvan jag skulle kunna få.
Så här med facit i hand så kan jag konstatera att jag fick så mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Visserligen har jag lös hud på mage, lår och armar (som synes på bilderna ovan) men jag tycker ändå att det är väldigt lite i förhållande till vad jag har gått ned och jag kan också jämföra med gamla bilder och se att det har blivit bättre. Hur mycket till det kommer att repa sig återstår ju också att se och de bristningar som ännu är röda, som på insidan av låren, kommer förhoppningsvis att bli blekare med åren så som mina bristningar på magen har blivit. Att jag inte trivs med att gå i kort klänning/kjol utan strumpbyxor känns hur som helst ganska så oviktigt när jag ändå KAN gå i klänning och kjol nu för tiden - och dessutom känna mig fin! Likaså lever jag hellre med fladdriga armar som bevisar vad jag har lyckats med, än med mina tidigare enorma överarmar som jag verkligen avskydde över allt annat. Som fick mig att gråta när jag tittade i spegeln. Nu kan jag istället vara förlåtande och älska mina förärvade brister på ett vis som jag upplevde som helt omöjligt tidigare och jag känner mig väldigt ödmjuk inför den fantastiska kropp som jag ändå har. Tänk att den ställde upp så pass på att göra den här resan. Det är helt otroligt.
Ja, jag älskar min nya kropp helt enkelt. Den behöver inte vara perfekt för att vara bäst :)
Så här med facit i hand så kan jag konstatera att jag fick så mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Visserligen har jag lös hud på mage, lår och armar (som synes på bilderna ovan) men jag tycker ändå att det är väldigt lite i förhållande till vad jag har gått ned och jag kan också jämföra med gamla bilder och se att det har blivit bättre. Hur mycket till det kommer att repa sig återstår ju också att se och de bristningar som ännu är röda, som på insidan av låren, kommer förhoppningsvis att bli blekare med åren så som mina bristningar på magen har blivit. Att jag inte trivs med att gå i kort klänning/kjol utan strumpbyxor känns hur som helst ganska så oviktigt när jag ändå KAN gå i klänning och kjol nu för tiden - och dessutom känna mig fin! Likaså lever jag hellre med fladdriga armar som bevisar vad jag har lyckats med, än med mina tidigare enorma överarmar som jag verkligen avskydde över allt annat. Som fick mig att gråta när jag tittade i spegeln. Nu kan jag istället vara förlåtande och älska mina förärvade brister på ett vis som jag upplevde som helt omöjligt tidigare och jag känner mig väldigt ödmjuk inför den fantastiska kropp som jag ändå har. Tänk att den ställde upp så pass på att göra den här resan. Det är helt otroligt.
Ja, jag älskar min nya kropp helt enkelt. Den behöver inte vara perfekt för att vara bäst :)
Det färdiga resultatet!
Bonusbilder
Jag känner mig generös idag eftersom jag är så stolt över att ha nått min målvikt, så det får bli ytterligare några utlämnande bilder. Några för att visa upp de gamla jeansen (som satt OBEKVÄMT tight förut) och några för att visa upp den lösa huden. Det varierar från dag till dag vad jag känner för den - ibland känns det jättejobbigt och ibland är jag mest stolt över den eftersom det faktiskt är ett tecken på vad jag har lyckats med. Mest av allt är jag nog ändå väldigt nöjd över att den dragit ihop sig så pass i alla fall och jag tycker det verkar som att det blir bättre hela tiden, så jag har goda förhoppningar. Skulle det inte bli bättre än så här så känns det inte heller som någon katastrof; Jag har aldrig haft en perfekt kropp utan skavanker som mitt mål. Allt jag ville var att inte längre behöva vara den feta, tjocka och stora tjejen som jag varit i princip hela mitt liv.
Startvikt VS Målvikt
Inte bara kroppen förändras
Egentligen känns det lite dumt att i överhuvudtaget censurera de här bilderna eftersom alla som eventuellt kan känna igen mig kan göra det ändå, men eftersom jag har bilder på mig själv i bara underkläder här så fortsätter jag gärna att vara anonym. Det gör det dessutom enklare för mig att kunna vara öppen och eftersom alternativet är detta eller att jag skulle låsa bloggen för andra helt så får det bli så här. Jag uppskattar trots allt era små rader så otroligt mycket och det glädjer mig verkligen att höra att jag inspirerar folk där ute som befinner sig i samma sits! :D
Hur som helst så har jag upptäckt att jag inte längre ser samma människa i spegeln längre - och det är något jag är överlycklig för. Jag gillar (!) faktiskt tjejen som tittar tillbaks mot mig, även om det är ovant, och på något vis känns det som om jag för första gången kan se mig själv. Den där tjejen som hela tiden har funnits inuti. Hon som jag så gärna har önskat att jag kunde vara.
Det är verkligen en riktigt mäktig känsla. En sorts frihet. Inte bara det att jag faktiskt tycker om mig själv, utan det faktum att jag äntligen kan vara som "alla andra". Jag kan sitta i knät på någon när det saknas platser. Jag kan lägga benen i kors. Jag kan vara med på foton med andra människor utan att sticka ut som den stora. Jag kan sitta på tåget utan att ta upp mer än min plats. Jag behöver inte vara rädd för att träffa folk jag inte har sett på länge för att de ska döma mig. Jag kan äta när andra tittar på utan att behöva skämmas.
Igår träffade jag för övrigt en av mina vänner som jag inte har sett på två månader drygt och för första gången fick jag höra "Men nu får du inte gå ned mer! Du försvinner ju!". Dessutom konstaterade vi att vi i princip väger lika mycket nu och har samma klädstorlek, vilket är jättesvårt för mig att ta in. Hon är ju smal! :D
Hur som helst så har jag upptäckt att jag inte längre ser samma människa i spegeln längre - och det är något jag är överlycklig för. Jag gillar (!) faktiskt tjejen som tittar tillbaks mot mig, även om det är ovant, och på något vis känns det som om jag för första gången kan se mig själv. Den där tjejen som hela tiden har funnits inuti. Hon som jag så gärna har önskat att jag kunde vara.
Det är verkligen en riktigt mäktig känsla. En sorts frihet. Inte bara det att jag faktiskt tycker om mig själv, utan det faktum att jag äntligen kan vara som "alla andra". Jag kan sitta i knät på någon när det saknas platser. Jag kan lägga benen i kors. Jag kan vara med på foton med andra människor utan att sticka ut som den stora. Jag kan sitta på tåget utan att ta upp mer än min plats. Jag behöver inte vara rädd för att träffa folk jag inte har sett på länge för att de ska döma mig. Jag kan äta när andra tittar på utan att behöva skämmas.
Igår träffade jag för övrigt en av mina vänner som jag inte har sett på två månader drygt och för första gången fick jag höra "Men nu får du inte gå ned mer! Du försvinner ju!". Dessutom konstaterade vi att vi i princip väger lika mycket nu och har samma klädstorlek, vilket är jättesvårt för mig att ta in. Hon är ju smal! :D
Bonusbilder
När jag ändå var i farten med kameran idag så kunde jag inte låta bli att passa på att ta ytterligare ett par bilder. Först och främst en bild som visar "hänget" på magen - mitt stora komplex just nu. Ett tag har det där känts rent av hopplöst och så pass illa att jag nästan har övervägt att kolla upp bukplastik efter att jag är färdig, men samtidigt så insåg jag idag hur mycket bättre det ändå har blivit. Jag tänkte till exempel ta en bild på mig framåtböjd (vilket inte gick så bra... det blev bara ett enda blurr) och där såg jag att det inte hängde alls så mycket som sist när jag gjorde så. Min hud är kanske inte ett hopplös fall ändå trots allt! Något perfekt resultat behöver jag trots allt inte för att vara nöjd, jag förstår förstås att min övervikt kommer lämna livslånga spår på min kropp, men jag slipper helst att ha en rynkig påse på magen när jag sitter ned eller lutar mig framåt.
På den här första bilden syns för övrigt även hur stora mina överarmar är ännu när de ligger pressade mot kroppen, vilket också beror på lös hud. På bild två, som jag tog för att visa att jag kan skymta revbenen när jag sträcker på mig (!!) så ser man hur armarna hänger. De skulle vara betydligt smalare om huden där bara behagade att strama upp sig lite... vilket förstås även gäller låren. Bild nummer tre gör mig dock tårögd. Visst ser man även där hur huden hänger somsagt, vilket är tydligast på insidan av låren, men bara det faktum att jag kan ta en sån här bild trodde jag ALDRIG skulle vara möjligt. Står jag inte med låren tätt ihop (vilket jag gör mest av en ren vana eftersom jag tidigare har försökt dölja hur stora de är genom att göra så) så ser man att jag har fått en glipa!!! Otroligt!!!
Sista bilden är förstås på ytterligare något som är guld värt - Mina nyckelben. Det går inte en dag utan att jag stolt fingrar på dem och påminner mig själv om hur duktig jag är. Att jag faktiskt inte är fet längre.
Fjärde före/efter-bilden
Det var verkligen roligt att ta bilder den här gången och se vad som hänt sist. Efter ett tag där jag tycker att förändringen har varit som störst på bilden som är tagen framifrån så har det plötsligt hänt massor med överkroppen igen. Jag ser till och med smal ut, om jag nu får säga det själv... Det är en helt fantastisk känsla!!
För övrigt var jag som synes tvungen att byta BH inför det här fotot eftersom den andra hade trasats sönder efter att jag hade tvingats haka i spetsen för att krympa omkretsen på den. Trosorna är dock desamma och som ni kan se är det STOR skillnad på hur de sitter idag jämfört med förr. Jag har verkligen klämt mig i dem i bästa förnekelse-manér på första fotot. Inte förstod jag då att de hade blivit så små.
På nästa bild kommer jag att ha nått min uppsatta målvikt. Spännande va??! *skuttar omkring och jublar*
För övrigt var jag som synes tvungen att byta BH inför det här fotot eftersom den andra hade trasats sönder efter att jag hade tvingats haka i spetsen för att krympa omkretsen på den. Trosorna är dock desamma och som ni kan se är det STOR skillnad på hur de sitter idag jämfört med förr. Jag har verkligen klämt mig i dem i bästa förnekelse-manér på första fotot. Inte förstod jag då att de hade blivit så små.
På nästa bild kommer jag att ha nått min uppsatta målvikt. Spännande va??! *skuttar omkring och jublar*
Tredje före/efter-bilden
Med hela 23,4 kilos skillnad kan jag nu stolt visa upp nya före/efter-bilder, vilket jag vet brukar uppskattas. Om inte av andra - så av mig själv. Det är så SKÖNT att titta på dessa bilder och se vad som har hänt på de här 18 veckorna. Med flit har jag dessutom valt att ta alla bilder med samma underkläder på och här ser man ju verkligen skillnaden på hur trosorna sitter nu jämfört med förut. Jag minns då dessutom hur jag faktiskt kämpade för att se till att trosorna i överhuvudtaget skulle sitta över magen på före-bilderna. Egentligen var de ju nämligen för små och de ville därför hela tiden halka ned under. BH:n är förstås också för stor nu. Även om kuporna fungerar fint så blev jag nämligen tvungen att haka i hakarna baktill i själva tyget istället för att på så vis minska i alla fall femton centimeter i omkretsen under brösten.
För övrigt är det kul att jämföra med de senaste bilderna också eftersom det syns där att det till stor del är lår och höfter som börjar ryka nu. Synd också att jag inte tänkte på att ta detaljbilder när jag fotade mig allra första gången. Det skulle vara kul att visa upp sådant som hur nyckelbenen framträder och hur händerna blir benigare. Sådant syns dessvärre inte här, men jag vet ju om det själv i alla fall. Det är mycket som har förändrats.
(Jag ber för övrigt om ursäkt för dålig bildkvalité! Jag fotade mig lite dumt den här gången så jag blev bland annat tvungen att beskära den övre bilden smalare än sist, och låta den gamla fylla ut väggbiten som saknades, och dessutom ta bort skarven på den undre bilden som hamnade mitt i midjan på mig och gjorde det svårt att se vad som var jag och vägg. Sen blev det ju dessvärre en jäkligt dum skugga på väggen av magen på den övre bilden, men det får ni helt enkelt tänka bort själva)
För övrigt är det kul att jämföra med de senaste bilderna också eftersom det syns där att det till stor del är lår och höfter som börjar ryka nu. Synd också att jag inte tänkte på att ta detaljbilder när jag fotade mig allra första gången. Det skulle vara kul att visa upp sådant som hur nyckelbenen framträder och hur händerna blir benigare. Sådant syns dessvärre inte här, men jag vet ju om det själv i alla fall. Det är mycket som har förändrats.
(Jag ber för övrigt om ursäkt för dålig bildkvalité! Jag fotade mig lite dumt den här gången så jag blev bland annat tvungen att beskära den övre bilden smalare än sist, och låta den gamla fylla ut väggbiten som saknades, och dessutom ta bort skarven på den undre bilden som hamnade mitt i midjan på mig och gjorde det svårt att se vad som var jag och vägg. Sen blev det ju dessvärre en jäkligt dum skugga på väggen av magen på den övre bilden, men det får ni helt enkelt tänka bort själva)
Minus 15 kilo
Jag hade lovat både mig själv och er att jag skulle ta nya bilder när jag hade gått ned ytterligare 7,5 kilo sen sist jag vågade blotta mig. Det innebär vid det här laget att det är strax över 15 kilos skillnad på bilderna nedan (och nästan 18 kg sedan min start) och att jag har fått en helt ny hållning på kuppen. Jag vet inte riktigt när det hände faktiskt men jämför jag bara de senaste bilderna mot nu så är det jättestor skillnad på just den biten och här om dagen så påpekade även min sambo att jag går himla mer upprätt och rak i ryggen nu för tiden. Dansen i kombination med att kroppen får mindre tunga kilon att försöka balansera upp är antagligen skälet till det.
Nu fick det för övrigt bara bli en jämförelse med första/senaste bilden men för att jämföra min nya bild mot den där jag vägde 94,7 kilo så kan ni klicka bara klicka på kategorin "Före/Efter-bilder". Då kan man även se att de senaste kilona har tagits väldigt jämnt från hela kroppen, jämfört med de första där allra främst mage och rygg rykte. Nu börjar jag verkligen krympa på riktigt.
Och glöm inte notera - Det är bara strax över två månader mellan bilderna nedan! :-D
Nu fick det för övrigt bara bli en jämförelse med första/senaste bilden men för att jämföra min nya bild mot den där jag vägde 94,7 kilo så kan ni klicka bara klicka på kategorin "Före/Efter-bilder". Då kan man även se att de senaste kilona har tagits väldigt jämnt från hela kroppen, jämfört med de första där allra främst mage och rygg rykte. Nu börjar jag verkligen krympa på riktigt.
Och glöm inte notera - Det är bara strax över två månader mellan bilderna nedan! :-D
Den nakna sanningen
Jag trodde nog aldrig att jag skulle våga lägga ut bilder på mig själv så här, med celluliter och varenda liten skavank synlig, men för tillfället så tycker jag faktiskt om mig själv och skäms inte alls som jag gjorde tidigare. Med det menar jag inte att jag trivs med den vikt jag ligger på just nu, 65 är fortfarande mitt mål, men jag trivs med vad jag har lyckats åstadkomma hittills. Jag är stolt över min duktiga kropp som kämpar tillsammans med mig och även om det "bara" handlar om en skillnad på dryga 7,5 kilo på bilderna nedan (jag hade inte mod/ork att ta tag i att fota mig själv vid startvikten på 104,6 kg) så tycker jag att man ser skillnaden rejält. Jag tycker mig se en potential att så småningom kunna se mig själv i spegeln och faktiskt tycka om bilden som möter mig. Jag vet inte om jag någonsin har tänkt så tidigare.
Jag är för övrigt verkligen chockad över att det har gått så fort (Det är inte ens en månad sedan jag tog tag i det här!) och att min hud faktiskt fortfarande hänger med helt okej trots det. Jag är chockad över att se vilken skillnad bara några fåtal kilon kan göra på en kropp som ändå behöver bli av med så mycket och det motiverar mig verkligen något enormt. Det bevisar verkligen hur varje litet kilo är värdefullt. Hur varje dag kan föra en närmare sitt mål.
Kort sagt: Jag är så jäkla bra och jag ska klara det här!
Jag är för övrigt verkligen chockad över att det har gått så fort (Det är inte ens en månad sedan jag tog tag i det här!) och att min hud faktiskt fortfarande hänger med helt okej trots det. Jag är chockad över att se vilken skillnad bara några fåtal kilon kan göra på en kropp som ändå behöver bli av med så mycket och det motiverar mig verkligen något enormt. Det bevisar verkligen hur varje litet kilo är värdefullt. Hur varje dag kan föra en närmare sitt mål.
Kort sagt: Jag är så jäkla bra och jag ska klara det här!
