Dag 81

Jag har blivit jättedålig på att blogga dagligen på sistone och skriva ned vad jag har ätit. Faktum är att jag har så dålig koll att jag fick räkna mig fram till vilken dag jag är på nu när jag skrev det här inlägget eftersom jag hade tappat bort mig i den naturliga räkningen som har skett tidigare. Tro dock inte att jag har gett upp för den delen, eller så ens fuskat. Det är snarare så att det är en biverkning av att det går så himla bra nu för tiden vad det rör mitt matintag - Jag behöver inte ens tänka på det. Det sker helt och hållet per automatik och bjuder inte på några direkta utmaningar just därför.

Det kan nog därför mycket väl vara så att jag struntar i att blogga om maten ett tag framöver. Just den biten är antagligen ändå inte vidare intressant för er som följer min blogg och enda anledningen till att jag i överhuvudtaget har tagit mig tiden till att skriva upp det tidigare är för att jag tyckte att det var en bra hjälp för mig själv. Det gav viss tillfredställelse att varje dag kunna skriva ned dagens mat och se att jag hade varit duktig. Och det tycker jag fortfarande att jag är förstås, men effekten av själva listandet har liksom klingat av. I början tänkte jag ju dessutom på mat hela dagarna. Allt kretsade kring vad jag åt, när jag åt, hur mycket jag åt och vad jag skulle äta härnäst. Nu funderar jag inte ens på det. Oftast tittar jag inte ens på klockan längre när jag ska äta min mat eftersom jag vet när det är dags baserat på när jag är hungrig, och jag bryr mig sällan så mycket om vad det är jag ska äta så länge det smakar mer eller mindre okej (och är tillåtet). Det är helt otroligt egentligen.

Hur som helst har det nästan blivit så att den här fixeringen kring dagens mat har fått mig att strunta i att blogga eftersom jag inte har haft ork till att sätta mig ned och försöka mana fram vad jag har ätit "bara för att". Det verkar också lite dumt eftersom jag gärna ser att jag skriver ned lite tankar varje dag. Att jag dokumenterar den här resan och ventilerar tankar som dyker upp längs vägen. Dit hör till exempel det otroliga som har börjat att ske på den senaste tiden - Jag tror nämligen att jag håller på att sluta fred med mig själv. Det låter förstås lite flummigt, men för första gången så tycker jag verkligen om mig själv. Jag tog till exempel några vanliga porträttbilder på mig själv idag, alldeles frivilligt, och jag kände inte avsky för ett enda av dem. Tvärtom så kände jag mig stolt och när jag senare visade bilderna så var det inte för att jag behövde höra andras kommentarer om dem (Även om sådant alltid är väldigt kul att få förstås! Man är väl inte mer än människa), utan för att jag njöt av att kunna visa bilder utan att må dåligt över det. Utan att behöva tänka "Oj, undra vad dom tycker nu? Är jag ful?". Min dag hade inte gått under om jag så hade fått höra något elakt från någon, för det hade inte förändrat vad jag tycker om mig själv. Det är en jättestor skillnad mot förr då mitt tyckande i princip enbart baserades på vad andra tyckte. Nu kan jag till och med se en framtid där jag inte behöver få ångest så fort en kamera dyker upp.

Nej, jag mår så jäkla bra just nu! Det har snart gått tre månader sedan jag satte igång med det här och just nu spelar det knappast någon roll att jag har satt upp det här levernet till att fortsätta i ytterligare 9 månader innan jag får äta vad jag vill igen. Just nu känner jag bara att jag aldrig någonsin vill tillbaks dit jag var förr och att jag faktiskt redan äter precis vad jag vill. Det har bara skett en förändring på vad det innebär.

Kommentarer
Postat av: ÄtaTränaKämpa

Gud vad glad jag blev av att läsa det där! :)

Bra!

2009-10-10 @ 14:47:04
URL: http://atatranakampa.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0