Dag 92


Jag blev lite ledsen igår. För första gången på bra länge så kände jag nämligen av min rygg igen, vilket jag trodde att jag skulle slippa för evigt (eller ja, för ett bra tag i alla fall) nu när jag har gått ned så pass mycket i vikt och ändå har upplevt att det problemet har försvunnit. Visserligen var det inte alls som förr när jag kunde få hemskt ont i svanken bara av att stå upp i över en timma, tillräckligt då för att det kunde kännas nödvändigt att sitta ned och vila ryggen en stund, men jag kände av det lite smått i alla fall efter en lång dag. Jag får hoppas att det var en enångsförteelse och att det där problemet kommer att försvinna helt och hållet när jag väl är klar.

Annars så bjöd dagen mest på trevliga upptäckter, som vanligt. Här om dagen upptäckte jag till exempel att jag inte längre har tresiffriga centimetrar runt magen (vilket påminner mig om att det är dags för ny månads-mätning) och att jag kan ha sambons förlovningsring nu. Hans är nämligen betydligt mindre än min, som vid det här laget är så pass stor att det bara handlar om enstaka kilon innan den kommer vara helt omöjlig att ha på sig. Att jag skulle behöva korta min ring när jag var klar visste jag ju redan i och för sig, men jag trodde aldrig för en sekund att jag skulle få så smala fingrar som sambon - Som har sk. "pianofingrar" i princip. Eftersom han dessutom känner att han behöver en lite större ring egentligen och har förhoppningar om att kunna gå upp lite i vikt innan jag är färdig, så bör det slutligen bli rätt. Att jag har den minsta ringen. Något som är helt oväsentligt egentligen förstås, men ändå jätteskönt!

Ytterligare något som är värt att notera är att jag tvingades springa till tåget igår. Bara det faktum att jag faktiskt valde att springa, istället för att skita i det och ta nästa tåg, säger en hel del eftersom jag länge har skämts för mycket för att springa sådär offentligt i onödan och låta fettet skumpa omkring. Nu brydde jag mig dock inte om vad någon kunde tänka om det hela och när jag väl var på tåget (som jag hann med utan några problem) så var jag knappt andfådd. Inget flåsande och sammanbiten andning genom näsan bara för att dölja för alla andra hur andfådd jag egentligen blivit. Det fanns det inte behov av. Så himla skönt och antagligen helt tack vare Zumba Cardio. Jag har nog nämligen inte ens reflekterat över det tidigare... men jag flåsar mig faktiskt inte längre igenom cardio-passet även om det kan vara kämpigt. Underbart!


Kommentarer
Postat av: ÄtaTränaKämpa

Var är du? jag saknar dig!

2009-10-26 @ 21:05:03
URL: http://atatranakampa.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0