naughtyn

Tänk, det är snart två år sedan som jag skrev mitt sista inlägg här i bloggen och lyckligt konstaterade att jag faktiskt hade lyckats. Så mycket har hänt i mitt liv sedan dess att jag har hunnit med att både vara på den absoluta botten och vända upp igen. Allt har med andra ord inte varit genomgående positivt, det tänker jag inte ens försöka att påstå för er, men det har i varje fall i slutändan lett mig till att idag vara lyckligare än vad jag någonsin har varit i mitt liv. Med facit i hand skulle jag därför kunnat göra om denna resa hundra gånger om bara för att få vara där jag är idag. På min topp.

Många är också de gånger då jag har surfat in här till min gamla blogg och med stolthet tittat tillbaks på den resa som jag har gjort. I samband med detta har jag förstås också kunnat se alla era fina kommentarer och de nyfikna uppmaningarna om att uppdatera er om mitt läge idag. Har jag lyckats hålla vikten?

Just detta är också anledningen till att jag nu har tagit mig i kragen tillsist. När jag kikade in här i min blogg idag och noterade den vikt jag skrev ned den 15 september 2010 så insåg jag nämligen att det var på grammet densamma vikt som vågen visade mig idag. 55,4 kilo. Just denna roliga händelse fick helt enkelt överspegla det faktum att jag inte har någon ork till att ta dagsfärska bilder till er som kan styrka mitt ord, så som jag egentligen skulle velat att mitt första inlägg skulle ha sett ut efter min långa tystnad. Jag hoppas dock att ni kan ha överseende med detta för denna gång så får jag helt enkelt satsa på att återkomma med detta. Kanske till årsdagen på prick.


För att göra en lång historia kort så har jag i alla fall som synes lyckats hålla min vikt och som allra mest har jag nog varit uppe och nosat på runt 58 kilo efter semestern förra året. Annars har jag faktiskt egentligen mest legat stadigt och pendlat mellan 52-53 kilo till vardags (under den allra värsta perioden i mitt liv, som jag nämnde ovan lite flyktigt, vägde jag vid ett mycket svagt tillfälle så lite som 49 kilo...) och "viktökningen" just nu beror främst på årets semester. Detta har ju dock egentligen mest varit till godo eftersom jag alltså har en tendens att hamna i underkant nu för tiden när det gäller min vikt, vilket då är ett rätt naturligt resultat av mitt nya sätt att leva och trivas på. Att vara för smal har alltså aldrig varit något som jag har försökt att sträva efter och mina närmaste är också tydliga med att tala om för mig att jag mycket väl kan lägga på mig några kilon.

Själv trivs jag i alla fall med min vikt idag och jag känner mig också trygg i att veta att jag kan njuta av livet och allt vad det innebär och ha en vikt som jag mår bra av utan att för den delen behöva uppleva att jag gör några direkta uppoffringar. Jag är bara medveten på ett helt annat vis idag och lever inte längre i den förnekelse som jag gjorde då jag var överviktig och vantrivdes med mig själv. Då jag fortfarande behövde blunda när jag tittade mig i spegeln och då jag undvek vågen till varje pris för att behöva se sanningen i vitögat.



Och till er söta rara där ute som på något vis har hittat in hit till min blogg och önskar att ni också skulle klara av att göra samma resa. Ni KAN! Ta bara ett år i taget och sluta upp med tankar som "Aldrig mer...".

Det handlar inte om att avsluta det liv ni lever. Det handlar om att börja ett nytt.

Dagsfärsk bild

Nog är det läge för en uppdatering - eller vad sägs? Säkert finns det flera av er rara läsare där ute som har funderat över hur det har gått för mig nu när godis och onyttigheter åter igen finns med på menyn. Om jag har gått upp i vikt eller lyckats hålla mig kvar...

Sanningen är att jag har gått ned ytterligare lite i vikt. I morse pekade vågen på 55,4 kilo och här kring har jag pendlat i ett par veckor nu. Jag tror att jag äntligen har börjat hitta balans i hur mycket jag ska äta för att inte fortsätta att gå ned i vikt, men det har inte varit helt lätt. Vare sig att släppa på tyglarna eller att hitta sätt att äta mer utan att uppleva att jag äter "bara för att". Nu när jag väl lärt mig att hålla blodsockret på en jämn nivå genom att äta regelbundet så är jag trots allt inte vidare stor i maten. Det var jag ju egentligen inte innan heller - skillnaden då var ju bara den att jag i princip höll mig hela dagen och byggde upp en hunger lagom till kvällen, då jag stillade den med mängder av onyttigheter. Nu för tiden är frukosten det mål på dagen som jag ser fram emot allra mest. 

Vad det rör kroppen så tycker jag att det går framåt med huden. Den är fortfarande lös förstås och värst har jag insett att det är på rumpan, men det är inget som jag mår så hemskt dåligt över trots att det inte är vackert. Känslan jag nämnde i mitt tidigare inlägg hänger trots allt kvar än och jag står fast vid att jag verkligen älskar min kropp idag, även den inte på något vis är eller kommer att bli perfekt sett ur andra människors synvinkel. För mig är det alldeles bra nog att den har kämpat sig igenom det här med mig och uppfyllt en dröm jag haft så länge jag kan minnas. Att få vara smal.

Smalare än vad jag redan är ska jag dock inte bli, om jag så kommer tvingas börja räkna kalorier igen för att se till att jag äter tillräckligt om dagarna. Det finns trots allt sina nackdelar med att inte längre ha ett tjockt lager underhudsfett (tro det eller ej) och att vara benig är inte alltid helt bekvämt. Något säger mig dessutom att den här vintern antagligen lär bli den kallaste i mitt liv. Tur då att jag i alla fall har kommit förbi tiden då jag gick i tunna jackor oavsett antalet minusgrader ute enbart för att inte riskera att se större ut än vad jag redan var...

Om ni bara visste vad minnen i den stilen som jag har i bagaget.
Det är sorgligt.

Så länge det inte blir ett plus på vågen på måndag så kommer jag att vara väldigt nöjd. Inte då för att jag har fått i mig godis eller något annat fullt av kalorier (Märker ni av att det nästan har blivit en vana att jag klargör det? Jag är ju så stolt över att hålla nollan på godis och chipset!), men det känns som att jag äter non-stop. Med yrsel och en skadad fot så känner jag mig nämligen rätt ynklig och kass just nu, och eftersom det innebär att jag knappt rör på mig så bör jag således försöka äta mindre - inte mer, som det istället har blivit. Körsbärstomater och frukt har snasket/mellanmålen bestått av och jag försöker verkligen se det som så att jag är DUKTIG som äter sådant, istället för att fokusera på att jag är dålig som inte står emot det. Men jag vet ju så väl att jag inte äter det på grund av hunger...

Nä blä. Det här är inte en bra vecka som sagt.

Du känner säkert igen det. Dom där orden som folk skriver i all välmening, kanske oftast när det går lite segt för någon som kämpar med vikten, och som inte alls är riktade mot den som faktiskt lyckas. Ord som går från mun till mun och har blivit en sanning som man inte ifrågasätter trots att ingen egentligen vet var de ursprungligen kommer ifrån. Pepp. En fast åsikt om att lagom är bäst - för om du går ned snabbt i vikt så betyder det genast att du i slutändan kommer att misslyckas. Kvar är vinnarna som i sakta mak har tagit sig till sitt mål. Alla som gav upp på vägen dit existerar inte i överhuvudtaget.

Det är nämligen så att det finns en en allmän åsikt om att man ska gå ned i vikt sakta för att få ett resultat som håller även efter att man är färdig. De som rasar ned i vikt kommer tydligen att gå upp allt (och lite till!) efteråt samt få hemska problem med lös hud, som de mer normala viktkämparna såklart helt slipper, och det är inget man ska ifrågasätta eller tro att man kan komma och ändra på. Det är bara så det är. Fast det säger förstås ingen rakt till dem som verkligen lyckas att gå ned i vikt snabbt, men man yttrar det dock vid första bästa tillfälle man får och tänker det antagligen också för sig själv när man läser/ser - och avundas - andra som lyckas köra störtlopp på viktkurvan.


Enligt alla dessa människor så är jag dömd att misslyckas. Det finns inget mer jag längtar efter än att knäppa dem på näsan och visa att världen inte är så svart/vit att det finns regler som gäller för alla. För vi är trots allt olika. Vad som fungerar för mig behöver inte nödvändigtvis vara det som fungerar för dig, eller ens för 90% av resten av världens befolkning. För jag tänker inte misslyckas bara av den simpla anledningen att jag råkar ha turen att ha begåvats med en helt fenomenal kropp och för att jag efter mycket om och men har lyckats finna min självkontroll. Om jag så ska bli undantaget som bekräftar regeln.

Så det så.

Längd: 165 cm
Vikt: 68 kg

=


BMI: 25 - IDEALVIKT!!




:D

Jag har inte tänkt att skriva något längre inlägg idag men däremot så vill jag skriva ned känslan efter dagens shopping så att jag inte glömmer bort den. Det är trots allt så att jag fortfarande drar mig för att handla kläder, för även om jag vet att jag inte längre är samma tjej som förr så minns jag ångesten så väl. Känslan över att behöva större kläder än vad man hoppats på att man skulle komma i. Synen i spegeln när man tvingas klä av sig och se kroppen ur vinklar man i vanliga fall skonas från att se. Kläder blir inte särskilt roligt i det läget. Shopping blir snarare ett nödvändigt måste.

Nu för tiden så är det helt annorlunda att köpa kläder. Mitt problem är inte längre att det inte finns tillräckligt stora storlekar på de normala avdelningarna eller att kläderna är för små - Istället får jag lida av sviterna från att plötsligt ha samma storlek som "alla andra" (de storlekarna går åt snabbt!) och att hela tiden råka ut för plagg som är för stora. Tidigare kunde jag nämligen oftast titta på ett plagg och se om det var i någorlunda rätt storlek, men än har jag inte insett hur pass mycket mindre jag faktiskt är idag. Hur pass små plagg jag behöver. Och hittills har jag inte lyckats ta med mig ett enda plagg in i provhytten som har varit för litet. Drygt åtta av tio gånger är det däremot för stort och jag får ständigt bita mig själv i tungan när jag bläddrar bland storlekarna och instinktivt tittar efter large...

Det var också en upplevelse att stå i provrummet idag och inse att jag inte mår dåligt av att se mig själv i spegeln längre. Jag ser inte längre en tjock människa när jag tittar i den, oavsett vilken vinkel jag vrider mig i, utan istället tittar en normalviktig tjej tillbaks. En tjej som jag till och med tycker om. Förhoppningsvis kan jag snart inse det så pass att jag inte längre behöver bära på de där gamla dåliga minnena som gör mig rädd för provrummen :)

Jag har fått en award från Helena och ÄtaTränaKämpa (TACK!) som jag tänkte ta mig an, om än inte sprida vidare eftersom jag har sett att mer eller mindre alla jag vill ge den här till redan har fått den. Ingen nämnd ingen glömd - Alla ni där ute som kämpar inspirerar mig!

Den som får awarden ska: (om man vill)
1. Kopiera awarden på sin blogg
2. Länka till personen som gett dig awarden
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till
5. Länka till deras bloggar & kommentera hos dem att de har en Award att hämta!

* Jag och mina vänner blev mobbade för vår vikt i mellan- och högstadiet, av mer eller mindre hela skolan. Vi gick under namnet Bumbibjörnarna och fick höra signaturmelodin sjungas efter oss när vi gick i korridorerna.

* Jag var hos en dietist när jag gick i sjuan eftersom jag mådde dåligt över min vikt. Jag var inte "farligt" överviktig då, men gott och väl överviktig, men fick bara rådet att börja föra en matdagbok. Det hjälpte inte.

* Jag har alltid haft problem med mina tänder, antagligen till viss del tack vare allt socker jag har ätit men troligtvis är det till viss del medfött, men jag minns så väl en gång när jag gick i mellanstadiet och var på ett tandläkarbesök. "Du äter en hel del godis va?" sa den manliga tandläkaren med ett flin och klappade mig på magen när jag låg i stolen vid undersökningen. Det gjorde INTE min tandläkarskräck bättre...

* Jag är helt tokig i grillkrydda och har det i princip till varje måltid jag äter. Särskilt på sallad är det jättegott! Det gör att jag inte behöver ha en dressing för att känna mig nöjd.

* Jag spelade fotboll i 2-3 år när jag var yngre efter att mina föräldrar ansåg att det vore bra för mig att sporta. Vi var ett rätt bra lag och spelade matcher nästan varje helg och tränade timmeslånga pass minst en gång i veckan. Det gjorde dock ingen skillnad på min vikt men det gav mig stora fotbollsvader som jag alltid har hatat...

* Jag och min sambo har varit tillsammans i över åtta år. När vi träffades så vägde jag strax över åttio kilo, och han vägde strax över sextio kilo. Nu väger jag för första gången lika mycket som honom (och till och med mindre snart!).

* Min stora last har alltid varit choklad i alla former. Vissa perioder var jag så fast att jag kunde baka kladdkaka i smyg under dagen och äta upp själv innan min sambo kom hem, eller så kunde jag helt enkelt röra ihop en chokladbollssmet och äta "till lunch".

Hur ser du på tiden efter det här året?

Det här är en jättesvår fråga för trots att jag har funderat på den i ett halvår nu så har jag inte kommit fram till något riktigt svar. Jag nämnde någon gång att jag längtar tills dess att året är slut och jag ska påbörja nästa års utmaning, att lära mig stå still på vågen och hitta ett leverne som fungerar i längden - För jag tror att det kommer att vara så mycket svårare för min del än att bara hålla mig på banan. Så länge jag inte äter godis och chips alls så vet jag vid det här laget att jag klarar mig alldeles galant. Men klarar jag mig verkligen om jag tillåter mig att unna mig godis ibland, eller kommer socket dra mig tillbaks till gamla vanor då?

Det enda jag vågar säga relativt säkert är att jag nog aldrig kommer att kunna se på onyttigheter på samma sätt igen efter den här tiden. Nu när jag faktiskt är medveten om antalet kalorier som saker innehåller så känns det trots allt rent av absurt att dricka ett glas vanlig coca-cola, för det är inte värt det. Eller för den delen att äta saker som egentligen inte ens är gott, bara för ätandets skull. Tidigare frågade jag nämligen aldrig mig själv varför jag inte skulle äta något. Jag såg bara anledningar till att göra det. Eller så tänkte jag inte alls och åt på ren automatik. Jag var alltid hungrig. Hade alltid känslor att mätta.

Vad jag velar mellan just nu är att fortsätta att vara helt godis- och snaskfri även efter det här året, eller om jag ska sätta upp regler för ett sunt unnande och kämpa för att hålla mig till dem . När jag väl släpper på tyglarna vad det rör det dagliga kaloriintaget så finns det trots allt gott om utrymme för att äta mycket annat gott, som frukt i mängder och goda nötter, och då bör det ju således vara ännu enklare att fortsätta låta bli snasket än vad det är idag - varför det nästan verkar lite korkat att inte låta bli det. Å andra sidan vet jag att det kommer dagar då jag verkligen, verkligen vill ha en chokladbit till kaffet eller smaka några bitar av den nya "limited edition" chipssmaken och då känns det dumt att inte tillåta sig det bara för rädslan att misslyckas. Det vore som att aldrig släppa en hund lös bara för att man är rädd att den ska springa sin väg. Eller att aldrig släppa ut sitt barn för den delen eftersom det skulle kunna skada sig ute i den stora världen.

Så mitt svar är nog helt enkelt att jag inte helt och fullt vet än vad jag ska göra när det här året är slut. Bloggen har jag i alla fall tänkt att ha kvar, eftersom jag ska fortsätta med veckorapporter, och sen får vi se om jag tänker fortsätta så här "stenhårt" eller om jag ska våga släppa lite på tyglarna. Äta så som jag gjorde förr finns det i varje fall inte ens chans att jag tänker börja göra - Men där ligger också nyckeln i att helt enkelt fortsätta att äta regelbundet och känna efter när jag är mätt. Så länge jag faktiskt gör det så vet jag inte om det egentligen finns så mycket att oroa sig för. Utan vare sig hunger eller jobbiga känslor (att jag är tjock, ful och hopplös) så har inte godiset så stor funktion.

Och med mina sista rader här så tror jag nog att jag nästan lyckades svara på mina egna frågor :-))



Hur många kalorier äter du om dagen?

Jag äter nog i snitt 1000 kcal om dagen skulle jag gissa på. Det brukar nämligen bli mellan 800-1200 kcal på en dag och i längden tycker jag att det fungerar bra att det ibland är lite mer, och ibland lite mindre.



Kommer du att fortsätta äta/träna så här om du når din målvikt innan uppsatt datum?

Frågan kommer urprungligen från min sambo och ställdes ganska kort efter att jag hade satt igång med det här. Mitt självklara svar då var att jag nog skulle sluta när jag väl nått min målvikt, eftersom det ändå var det viktiga. Idag har jag inte en tanke på det. Jag tänker köra mitt år ut oavsett vad vågen säger och det är av två anledningar. För det första är det nämligen inte längre en särskilt stor uppoffring att leva så här och jag har inte bråttom till dagen då jag kan ta en godbit igen. För det andra har jag insett att det nog är minst lika viktigt för mig att lyckas nå mitt mål med ett snaskfritt år som det är att nå målet med vikten. Det är genom detta jag verkligen inser hur mentalt stark jag är - och det är den styrkan som senare kommer fortsätta att hålla mig i form. Inte vågen.

Jag fick ett mail med ett trevligt erbjudande som jag tänkte sprida vidare till er rara läsare. Hos AktiebolagNu kan man nämligen få en gratis biobiljett eller en månads Spotify premium just nu, bara genom att skriva ett litet inlägg i sin blogg. Närmare bestämt är allt man behöver göra att ha med ordet aktiebolag, starta aktiebolag eller köpa aktiebolag i sitt inlägg så skickar de biljetten inom kort!

Inte så dumt va? :-D

Hur jag går tillväga för att krympa... :-)

Jag äter regelbundet, minst tre måltider om dagen (frukost, lunch och middag) och alltid enligt tallriksmodellen. Det vill säga att hälften av tallriken är fylld med sallad, en fjärdedel med "kött" och en fjärdedel med tillbehör. All mat är tillåtet men jag försöker att undvika de allra värsta kaloribomberna, eller så äter jag det i mindre mängd för att kompensera. Hör fet sås till maten så tar jag till exempel som max en msk eller väljer ett smalare alternativ som tacosås om det nu känns som att det ändå fungerar lika bra till. Jag undviker också onödigt fett i matlagningen, som smör i teflonstekpannan, men drar mig inte för att använda grädde i en gryta eller ost på en gratäng.

Jag äter inte godis och chips av någon sort och dricker inte heller läsk. I undantagsfall kan det bli lightläsk om jag vill unna mig något, som på nyår, eller om jag ska festa och behöver använda groggvirke. Alkohol försöker jag att dricka i måttlig mängd och då helst i form av vin eller sprit + lightläsk för att inte få i sig onödiga mängder socker. Ska jag festa så kompenserar jag dessutom genom att äta lite smalare under dagen eller dagen därpå och jag försöker också att röra på mig lite extra. All form av frukt är helt tillåtet och kanon som mellanmål under långa dagar eller för att lyxa till frukostyoghurten, men jag försöker dock att hålla mängden nere och vara uppmärksam på att det innebär extra kalorier. Fika och efterrätter har jag sagt är enbart OK om vi är bortbjudna och det inte finns utrymme till att tacka nej (om någon till exempel har ansträngt sig med att baka för att man kommer på besök...). Även då kompenserar jag i efterhand genom att välja lite smalare mat vid nästa måltid.

I överlag så försöker jag att välja nyttigare alternativ när det går och skala bort sådant som egentligen är onödigt. Jag har till exempel inte mjölk i mitt kaffe längre eller socker i mitt te. Bröd äter jag i princip inte alls eftersom det finns andra goda alternativ till frukost där jag inte behöver ha smör och pålägg för att vara nöjd, vilket ju också innebär att jag kan äta mer. Tacos går fint att äta utan tacochips och på en hemmagjord hamburgare kan man skippa dressing. Tacosås är både godare och smalare än ketchup och tänker man till finns det många sådana små ändringar som man kan göra utan någon större uppoffring. De gör stor skillnad i längden.

Vad det rör motion var tanken ursprungligen att jag skulle ta powerwalks på morgnarna innan frukost och träna Zumba i alla fall två gånger i veckan, men tyvärr har det mer eller mindre runnit ut i sanden helt eftersom jag aldrig har varit någon vidare hurtbulle. Jag har ju däremot hundar som jag tar dagliga promenader med och dessutom försöker jag hela tiden se till att få så mycket vardagsmotion som möjligt. Jag väljer trappan före rulltrappan åtta av tio gånger och promenerar i rask takt istället för att ta bussen när vädret tillåter. Zumba tänker jag visserligen försöka komma igång med igen men morgonpromenaderna vet jag att jag aldrig kommer lyckas få till en vana. En extra lång promenad med hundarna när som helst på dagen passar mig bättre och verkar duga fint med tanke på vågens talan.

Nyckelorden i mitt leverne har blivit kalorikontroll, kompensation och goda vanor. Genom att vara medveten om hur mycket kalorier jag stoppar i mig, på ett ungefär, så kan jag också välja vad och hur mycket jag kan äta. Jag kan dessutom kompensera så att jag äter mindre kalorier innan/efter jag har, eller ska, äta något som innehåller mycket kalorier - allt för att hålla en god balans. Genom att välja mat som mättar ordentligt och hela tiden äta regelbundet (ha en frukt i väskan för nödfall!) så kan jag hålla sötsuget helt borta, eller i varje fall under kontroll. Då behöver jag inte heller råka ut för att min "lilla" portion med mat inte skulle kännas stor nog.



Så, det var en liten beskrivning över hur jag går tillväga. Frågan angående hur jag har tänkt att fortsätta efter det här året är över ska jag försöka svara på imorgon, eller så snart jag nu får tid över. Det är ju så himla roligt att kunna dela med sig! :-)

En släkting har bott här hos oss nu ett tag under julen och det har också inneburit en skrämmande insyn i hur jag levde förr när det var som allra värst. Denna människa har nämligen ätit så gott som non-stop, utan den minsta tanke på alla överflödiga kalorier som den bokstavligen har tryckt i sig i soffan och det syntes dessutom tydligt att det är ett leverne som personen har gjort till en vana. Det var många kilon mer på den kroppen jämfört med sist vi sågs och jag är så lycklig när jag vet att jag har lämnat sådant bakom mig. Tagit mig ur skiten.

När man själv inte äter onyttigt så ser man nämligen alldeles extra tydligt hur absurt det egentligen är. Ena dagen var det minst ett kilo plockgodis som krängdes på några enstaka timmar. Nästa dag var det glass, en chokladkaka, chips, ostbågar och en hel pizza till middag. Dagen därpå ett halvt kilo godis till, mer glass samt en liter hallonkräm. Och läsk till allt förstås. Plus mängder av mat.

Ska jag skämmas när jag säger att jag blev äcklad? Inte av människan i fråga då, utan för att jag kan se mig själv i det där. Jag kunde också öppna en chokladkaka bara minuterna efter att jag hade lagt ifrån mig pizzakartongen och känna "åååh, extrapris på godis!"-hallelujah när veckans erbjudanden visade sig innefatta snask. Jag kunde också tycka att middagen var dagens höjdpunkt och hälla i mig kalorier i flytande form, motsvarande ett helt dagsintag, utan att ens blinka mellan klunkarna. Allt för att jag aldrig ens reflekterade över vad tusan jag egentligen sysslade med. Magen och snask-beroendet var en alltid påslagen autopilot som fick sköta jobbet för om man bara inte tänkte på problemet och tystade eventuella tankar med gott så existerarde det inte. För stunden i alla fall. Ångesten efteråt vid spegeln, inför andra människor och allt jobbigt som det resulterade i efterhand gick att förtränga tillfälligt med mat.


Det finns inte ord för hur tacksam jag är över att ha tagit mig ur det där.

Jag provade tidigare nämnda klänning igår och insåg att jag har ett litet problem... Den är för STOR! Fodralklänning i stretchtyg och så är det tyg över för att det ska bli lösa veck i ryggen och i midjan. Dessutom sitter den inte tight hela vägen ned vid benen.

Att köpa storlek L var uppenbarligen lite naivt av mig med andra ord, även om jag tyckte att den satt bra för tre veckor sedan (inte så att den var slickad mot kroppen visserligen, men då hade den säkert aldrig fått följa med hem från allra första början). Nu är frågan om jag ska ge mig på att sy i den - men hur tusan gör man något sådant? Jag har aldrig behövt göra mina kläder mindre förut.

Eller så får den helt enkelt vara lite stor. Det är ju inte som att jag inte är van med stora kläder vid det här laget ;)

Nejdå, jag kämpar än - tro inget annat! Däremot har våran våg gått sönder upptäckte jag i måndags vid veckans vägning så nu har jag egentligen ingen koll alls på vad som händer. Måttbandet skvallrar i alla fall om hela minus 30 centimeter runt magen nu och jag bär nu mer storlek 42 i byxor (Och 38-40 upptill. Jey!) . Smal-jeansen är inte längre något problem med andra ord!

Att det är jul fungerar också bara bra än så länge. Vid lucia valde jag en lussebulle, en pepparkaka och ett glas glögg istället för lunch men det är också enda gången jag har ätit sådant. På julbordet förra veckan skippade jag helt efterrättssbordet och åt bland annat en väldigt smaskig sallad med riven morot och apelsin istället. Den måste jag prova att kopiera!


Snart är det förresten julafton och till dess har jag köpt en FODRALKLÄNNING. Läskigt!! Jag har trots allt aldrig haft på mig det tidigare men med mina nya former så känns det som rätt modell. Ska sanningen fram så kommer jag antagligen att vara urläcker och förhoppningsvis så kan jag chocka de släktingar som inte har sett mig på -15 kilo eller mer. Det är nästan skäl nog. Vilken julklapp! ;-)

TACK så hemskt mycket för alla era kommentarer på föregående inlägg - De värmer något enormt ska ni veta och jag tycker verkligen om att höra att jag ger er motivation till att kämpa. För inte allt för länge sedan så satt jag trots allt själv och kikade på andra som hade kommit långt på vägen och avundades dem, samtidigt som det peppade mig och fick mig att inse att det är möjligt. Man kan faktiskt nå sina drömmar.

Jag har en bra bit kvar än och året är ännu bara påbörjat, men det gör mig faktiskt inte det minsta. Har jag klarat mig så här långt ska jag ta mig tusan också klara av att gå i mål (och stanna där!)! :-D




STORA PEPP-KRAMAR till er!

Det blev visst aldrig några mått förra månaden, men det gör det bara lite extra spännande nu när jag snart inleder månad fyra med mina livstilsförändringar och kan se hur mycket som har hänt sen sist. Bilder blir det dock inte förrens drygt ett kilo till har försvunnit, så det kan gissningsvis vara om en vecka eller två. Jag försöker hålla mig till 7,5 kilo mellan före/efter-bilderna. Det känns rätt lagom :-)

Spännande, spännande...

Jag hade hoppats på att jag skulle komma under åttio kilo lagom till våran kryssning i helgen, ett svårt mål som innebar nästan -1,5 kg i veckan sedan jag förde upp det på tal, och även om jag nu fick nöja mig med att ligga på åttio istället så har jag varit helt enormt stolt över min prestation hittills. Mitt självförtroende var helt annorlunda mot vad det tidigare har varit när jag har varit ute och jag kände mig faktiskt riktigt snygg när jag trippade omkring - bokstavligen förföljd av manliga blickar. Tidigare hade sådant skrämt mig och fått mig att vilja ställa mig i ett mörkt hörn, långt bortom allt vad granskning heter. Nu störde det mig inte alls. Skulle någon nu inte ha uppskattat vad de såg så är det inget som ligger på mina axlar. Smaken är som baken.

Däremot var det förstås mycket smickrande att vara ett hett byte eftersom det inte alls är något som jag är van med. Inte av den här graden i alla fall. Nu var det så pass att killar öppet stötte på mig även när jag gick med min sambo och inte ens när vi satt ensamma vid ett bord (vilket väl borde vara ett ganska tydligt tecken på att vi är där tillsammans) så fick jag vara ifred. Grabbar som gick förbi kunde slänga en blick på mig, "haja till" och sedan utbrista i världens leende och säga hej. En annan passerade oss under tiden som jag stod i famnen på min kille - och kunde ändå inte låta bli att blinka och smajla mot mig. Någon bokstavligen backade ned för trappan för att på gentlemansmanér låta mig gå ned före när det var trångt och en annan sa "vänta ett tag" mitt i sin diskussion med killkompisen bara för att vända ryggen till honom och tala med mig. Bara för att ta några exempel. Och då talar vi inte om sliskiga gubbar heller, utan om vanliga killar i min egen ålder.

I överlag var det nog tur att jag har en sambo som är så trygg i sig själv att han inte går upp i taket över att andra stöter på mig eftersom det antagligen hade blivit livat annars. Om inte annat på grund av den rejält överförfriskade grabben som hakade på vårat sällskap och hann med att både tafsa mig på rumpan och på brösten innan min sambo fick honom att förstå att jag var upptagen och att det var dags att sluta om han skulle komma därifrån hel. Han lyckades med andra ord att gå över gränsen både en och två gånger och när min sambo kom tillbaks efter att ha varit ute och rökt med honom en sväng så berättade han att den fulla grabben hade stått och talat om för sina kompisar där att "den här killen har den snyggaste tjejen på hela båten!". Jag kunde ana viss stolthet i hans röst när han talade om det för mig ;-)


I överlag så var det med andra ord en jättetrevlig och lyckad kryssning, som var väl värd sitt plus på vågen. Fast nu längtar jag mest efter att hoppa upp i sadeln igen och fortsätta resan nedåt. Än är det ju en bit kvar. Därför har jag också tänkt att köra en vecka med "Dagens" igen där jag skriver ned matintag och eventuell motion. Det skulle inte skada om jag skärpte till mig en smula vad det rör det sistnämnda och att måltiderna ska vara regelbundna.

Min hud har blivit rätt så slapp vid det här laget. Det går trots allt inte en dag utan att jag lägger märke till något plagg som inte sitter så snyggt längre eller sådana som jag plötsligt kan komma i, och även om det kanske inte är så smickrande att kunna rynka huden på magen eller kul att känna hur insidan av låren skuttar runt när man motionerar så trivs jag med det. Min hud är något ofantligt len när den är sådär till exempel och jag får inte ångest längre när jag klappar mig själv på magen. Den är stor, ja visst - Men i förhållande med tidigare så är den rätt liten ändå. Måste jag dessutom välja mellan att den hänger något eller är uppblåst som om jag vore gravid så är det första alternativet ett helt självklart val.

Däremot eftersom jag har uppmärksammat det här med den slappa huden och på senare tid sett väldigt mycket bilder på hur det kan bli efter en kraftig viktnedgång, så har jag börjat smörja in magen morgon och kväll med Nivea's Good-Bye Cellulite. Jag hade nämligen den ståendes här hemma ändå (fast jag minns inte ens när jag köpte den...) och stämmer det som står på flaskan, att det är bevisat att huden blir märkbart slätare och fastare redan på två veckor,  så kanske det kan hjälpa huden lite på traven i alla fall.


Märker jag någon skillnad kan det ju till och med vara värt att köpa en till flaska och börja smörja in alla problemområden (mage/lår/armar), men jag börjar så här för att utvärdera det hela först och främst. Håll tummarna för att det fungerar! :-)

Igår fick jag min mens och den här gången hade jag inte lika tur med mensvärken som sist utan den var lika ihärdig som normalt igen. Det påverkar dessutom min aptit att ha så där ont i magen och även om jag kan vara hungrig, så är själva matlusten dålig. Mat lockar liksom inte när allt bara ömmar och därför övertalade jag också sambon till att få äta en måltidsbar till middag istället. Lite "choklad" (läs matbar med toffee-smak) och en stor kopp svart kaffe kändes så mycket mer tilltalande. Dessutom blir jag ändå så pass mätt på det att jag var nöjd på alla sätt och vis efteråt.

Ingen motion blev det däremot, utöver vanliga promenader med hundarna då som jag inte tycker känns nödvändiga att skriva upp. Jag var alldeles för deppig på morgonen nämligen när magen började härja och kände inte heller det minsta för att gå en powerwalk alldeles ensam i stekande sol. Att dra med en hund hade jag liksom inte tålamodet för eftersom de ändå blir så flåsiga om det är varmt, och sambon kan man knappast tro att man skulle kunna få igång på morgonen. Ännu en vilodag med andra ord. Dumt!


Frukost:
Havregrynsgröt
En halv dl blåbär
Lite Fun Light

Lunch:
Kycklinggryta med ajvar och kikärtor
Ris
Sallad (med en halv avokado)

Middag:
En Alevó Måltidsbar

Övrigt:
3-4 koppar svart kaffe
X antal glas vatten
X antal glas Ramlösa

Träning:
Tyvärr...

Jag var så ofantligt trött igår att jag varken orkade träna eller skriva upp dagens matintag. Min gissning är att min kropp helt enkelt är i full gång att brottas med dumma influensabakterier eftersom jag har vaknat med lite småont i halsen två dagar i rad. Om jag eller bakterierna vinner återstår ju dock att se men det kändes i alla fall inte helt fel att ha en liten vilodag för att inte sno energin som behövs till annat.

Vad det rör gårdagens matintag som synes nedan så finns det inte så mycket mer att säga än att min lunch blev ofantligt liten igår. I morgonstressen lyckades jag nämligen med att missa att ta med hundens mat, som följer med mig om dagarna och äter sin frukost på jobbet, och för att den inte skulle behöva svälta hela dagen så fick jag vara givmild och ge bort hälften av matlådan. Jag var lite orolig över hur det skulle gå med hungern efter det men med en bit banan så fort jag kom hem så stod jag mig hela tiden fram till middagen. Då var jag dock bra hungrig! Tur att magsäcken har krympt så pass att jag hela tiden blir mätt på det jag äter för annars hade det nog varit svårt att stå emot en portion till :-)


Frukost:
1/3 dels skål lättfil 0,5%
En halv banan
Lite Finax familjemusli
En skvätt Fun Light

Mellanmål:
Ett äpple

Lunch (halv portion):
Makaroner med stekt köttfärs
Sallad

Mellanmål:
En halv banan

Middag:
En fläskkotlett
Ris
Lite bearnaissås
Sallad (vitkåls- och vanlig)

Övrigt:
Två koppar svart kaffe
Fem glas vatten

Träning:
Enbart extra vardagsmotion...